Kajsa Svensson

Har de senaste dagarna svävat på moln. Från att vara ignorerad till att plötsligt få ha hans sällskap två nätter i rad. Att umgås med honom en hel kväll, titta på fotboll, prata om allt mellan himmel och jord och bara vara. Att kryp tätt intill honom på natten och vakna upp med världens mysigaste känsla i kroppen. Perfekt uppladdning innan en match. Perfekt uppladdning inför vilken dag som helst. Man mår bra, känner sig trygg och släpper allting runt omkring. Känner sig älskad. Efter en natt av ensamhet, mardrömmar och vakna upp av att det är tillbaka till samma skit igen.. Att du betet dig så jävla respektlöst mot mig. Va fan har hänt med dig. Var personen jag föll för? Var är personen som sa att jag var finast i världen? Var har min bästa vän tagit vägen?

Jag önskar att jag var den som tappat det. Jag önskar jag var den som betedde mig som en idiot. Jag önskar att jag var den som trampade på dig. Jag önskar att jag inte var den som satt hemma, ensam med alla minnen, den som gråter floder. Jag önskar att jag var den som kunde släppa allt och leva vidare.

Jag önskar att du var min...

Hatar att du lämnar mig med en varm känsla i kroppen, en liten trygghet för att sedan nästa dag sudda ut allting igen..

Fan ta dig samman Kajsa.. Ge honom space och sluta sura. Det är bara det att när man plötsligt svävar på moln igen och allting känns nästan 100% bra så kommer en liten besvikelse. Inget man hade reagerat på över huvud taget i vanliga fall men plötsligt blir det en stor grej. Allting blir förstorat för att man är så jävla osäker på vad som händer, vill han vara med mig eller inte vara med mig? Vad är vi? Skärp dig kajsa släpp alla tankarna och njut över att du iaf får träffa honom några gånger i veckan. Njut av att han ringer och säger "tack för den fina lappen" och berättar om sina bekymmer, osäkerheter osv. Njut av att han ringer och säger godnatt när han inte är här. Jag försöker inbilla mig att allt kommer bli bra, att allt kommer lösa sig. Så om någon kan trycka ut de hemska tankarna som snurrar i mitt huvud den övriga tiden, blir jag tacksam. För de tankarna får mig till att bli något jag inte är. En extremt svartsjuk och lättirriterad person sånär osäker på sig själv och allt runt omkring. Det är inte jag.. Så ta dig i kragen och ryck upp dig. Kämpa in i det sista tills det inte finns något mer att göra.

Finns inget värre än att inte veta. Jag hatar det, den här jävla väntan. som att tippa på tå och hoppas att ingen märker en. Att försöka ge plats, utrymme "säg nu inget dumt kajsa som "jag älskar dig" för då kanske han springer iväg igen. Ta nu inte upp något om situationen för då stänger han av igen. Varför är jag den som ska behöva vara försiktig? Hatar att vara tillbaka på ruta ett igen. Att behöva bygga upp tilliten igen för att sedan kanske få den krossad en gång till. Klumpen i magen, Fuck you!

Han kom. Inga blommor, inget jag älskar dig men han kom. Hörde av sig, hämtade mig och bäddade ner mig i sängen när jag somnat till i soffan. Höll om mig och kröp tätt intill mig under natten. Jag hoppas fortfarande.. Jag älskar dig med hela mitt hjärta.

Igår var en känslomässigt konstig dag. Dagen började i tårar, finns inget värre att vakna upp efter en dröm och vända sig om för att hålla om den man älskar så är han inte där. Tung morgon och en ännu tyngre dag som jag aldrig trodde skulle ta slut. Samlade kraft och tog mig igenom matchen. Stängde av allt och tog ut känslorna på planen istället. Mådde rätt bra för stunden och började cykla hem. Ringde den första som dök upp i huvudet, han, men inget svar. Klumpen kom tillbaka. Letade efter hans bil på vägen när jag cyklade hem men ingen där heller. Ensamheten kom krypandes och plötsligt ser jag en lång person med händerna fulla med grejor ståendes utanför min port. Tror mitt leende sträckte sig till månen och tillbaka. All trygghet, värme och hopp kom tillbaka igen för stunden. Lyckan om att inte behöva sova ensam utan i famnen på den man älskar. "Jag ville överraska dig" de orden fick mig att smälta inombords. Släppte all oro för kvällen och njöt av att ha någon att prata med, någon att dela med mig av dagen, någon att se en dålig film med, någons famn att ligga i. Att vakna upp på morgonen av att någon kryper upp bakom en och håller om en, kysser en i nacken och få känna sig tryggast i världen. En hejdåpuss på morgonen och "vi hörs sen". Sedan går det en dag och alkohol och andra personer spelar in. Plötsligt är man inte betydelsefull längre, som bortblåst, som om det senaste dygnet inte har hänt. Tillbaka på ruta ett igen, osynlig.

I helgen kommer den jobbigaste helgen hittills en helg som avslutas med något som skulle vara en årsdag, vår årsdag. En dag jag nu fasar mer än någonsin. Att spendera den dagen/kvällen ensam får min mage att knyta sig. Jag hoppas fortfarande att han ska ringa på dörren med en blomma i handen och öppna armar och säga "förlåt, jag älskar dig och vill vara med dig". Jag önskar allt var som förr. Att du kom instaplandes här framåt småtimmarna och skrek att du älskade mig. Fan vad jag saknar dig, vad jag saknar oss.. Somnar än en gång ensam med fortfarande lite hopp kvar om att allt kommer bli bra.

Jag är så jävla dum så det är helt sjukt. Va fan håller jag på med? Måste vara något fel på mig... Lägger ner nu. Måste åka bort, komma bort härifrån, långt jävla bort..

Jag älskar dig!