Kajsa Svensson

Känslan när man känner sig minst i världen, ensamast i världen och helt jävla bortglömd.. När man lagt ner så mycket tid och känslor på något, planerat, drömt, hoppats och tänkt flera månader framåt så försvinner det. Kollaps. Total kollaps. Vad gör man med alla drömar om framtiden? Hur kan man man bara stänga av och glömma allt? Hur kan man vara så hård och känslokall? Hur kan man ena dagen älska någon och nästa dag inte känna någonting? Jag har ingen lust eller livsgläjde längre. Hur går man vidare? Hur släpper man taget om någon som man såg fram emot att spendera flera år till med? "Det kommer fler.." blablabla Det är självklart det kommer fler. Fler rötägg som vill ha något för stunden och sedan sparka en under revbenen igen precis i den stund man slappnar av och känner "fan vad jag är lycklig just nu". Då, då kommer helvetet igen. Är det meningen att man alltid ska behöva vara på sin vakt för att inte ligga där ensam igen? Är det meningen att man aldrig ska få ålska och njuta av varandra utan att ständigt grubbla över huruvida han kommer lämna en eller inte. Att man ska sitta och bli galen över tankarna "han kommer göra något, han kommer träffa någon annan, han kommer dra nu, han orkar inte mer". Varför kan det aldrig vara jag som får vara på den andra sidan någon gång? Vara personen som trampar på någon annan tills den inte kan andas mer. Varför tappar jag aldrig känslor och är den som kan gå vidare och leva loppan och aldrig tänka tillbaks. Varför är jag inte den som säger "jag vet inte vad jag vill längre.." ? Varför är jag inte den som krossar någon annans drömmar, förhoppningar och känslor..