Kajsa Svensson

Lovade mig själv och någon annan att jag aldrig skulle skriva här igen. Att jag inte skulle behöva det...

Då var vi här igen. Samma visa om igen. Lika tom och förvirrad som alla andra gånger men denna gången gör det mer ont än någonsin. 

 

Jag träffade en person i mars/april förra året och har sedan dess varit fast. Trots en hackig start så har jag aldrig mått så bra eller varit så lycklig med någon som jag har varit det senaste året. Har aldrig känt mig så trygg med någon innan. Har aldrig träffat någon som har fått mig att le så stort som han får. Den här personen har fått mig att våga satsa på saker och ta steg jag aldrig har gjort innan. Jag har tagit mig igenom mitt första år på högskolan, något jag aldrig trodde jag skulle göra eller klara av. Jag vågade ta steget från en urusel innebandysäsong som fick mig att må enormt dåligt. Jag vågade ta satsgningen till ett bättre lag med större utmaningar och extrem konkurrens. Detta tack vare att jag hela tiden haft mitt stödsystem, honom. Jag har vågat utesluta människor i mitt liv som inte menat väl, känt att jag har någon som älskar mig och behöver inte stå ut för elakheter från andra.

Nu är situationen annorlunda men egentligen samma som sist. Jag sitter här förvirrad i fosterställning och tårarna rinner ner för mina kinder. Jag är arg, ledsen, besviken, tom, förvirrad och jävligt sårad. Vad hände? Hur kan det gå från att vara så bra till att hela min värld och trygghetszon försvann? Hur kan jag plötsligt sitta här ensam IGEN trots att ingenting har hänt. Det värsta är att ingenting är fel eller har varit fel och att allting kom som en chock. Att sitta ensam och hoppas att någonting ska bli bra och ordna sig känns förjävligt. "Jag behöver tid för mig själv att tänka.." "det var aldrig meningen att såra dig" "Jag kommer alltid finnas här för dig" "du har gjort mig till en bättre människa" "Du har inte gjort något fel" "klart jag älskar dig men jag vet inte vad jag vill"

Fucking BULLSHIT! Vet inte hur många gånger jag har hört dessa meningar, vet inte hur många gånger jag har gråtit mig till sömns och tänkt va fan har jag gjort för fel denna gången. Vet inte hur många gånger tårarna har forsat ner över kinderna när jag insett att personen har träffat någon ny och behandlar denna som en prinsessa, eftersom de lärt sig av mig att inte göra si och så. Jag är så jävla trött på att i slutändan sitta i min tomma lägenhet som brukar vara fylld med kärlek och glädje och doften av herrparfym. Jag är trött på att sitta här ensam med alla minnen medan du skapar nya med någon annan än mig. Medan du "roar" dig med dina vänner och jag sitter hemma, ensam, förtvivlad, orolig, ledsen och med världens största klump i magen. "Du får ju också gå ut och roa dig" Jag kan inte ROA mig eller vara social när jag egentligen vill ligga hemma på sovrumsgolvet i fosterställning och tycka synd om mig själv. Jag kan inte heller sitta och gråta i någon annans famn när jag vill ligga i din. Jag vet att du också mår dåligt. Frågan är bara hur dåligt... 

 

Om och om igen går jag igenom alla situationer i vårt förhållande, alla händelser, småtjafs, alla underbara dagar, alla nätter tillsammans, resor, utflykter, alla gånger vi sagt att vi älskar varandra osv. Har något betett sig annorlunda? Har jag gjort något fel? Har han varit annorlunda? Har han träffat någon annan? Har han känslor för någon annan? Har han inte varit sig själv? Allting snurrar och jag hittar ingenting som kan vara anledningen till det här.. "jag behöver vara för mig själv, behöver tid för mig själv.. men jag älskar och saknar dig fortfarande" Bullshit! Hade du älskat mig och saknat mig hade du legat här sidan om med armarna runt mig. Hade du älskat mig hade du gett det ett försök, ett försök för att hitta tillbaka till oss igen. Hade du älskat mig hade du suttit mitt emot mig på middagsbordet och gett mig en hejdåpuss på väg till jobbet. Hade du älskat mig hade jag vaknat upp bredvid dig på våra lediga dagar och spenderat timmar i sängen bara med varandra. Hade du älskat mig hade du ringt och frågat hur jag mådde och hur min dag har varit. Hade du älskat mig hade vi planerat vår årsdag som kommer snart. Hade du älskat mig hade du åkt hit och sagt förlåt. Hade du älskat mig hade du tagit mina händer i dina och tittat mig i ögonen och sagt "Vi löser detta tillsammans, du och jag". 

 

Jag vet just nu inte var jag ska ta vägen. Ska jag kasta dina saker? Ska jag radera alla bilder? Ska jag slänga ut alla möbler som påminner mig om dig. Som är köpta för att vi skulle ha det bra. Ska jag riva ut mitt kök som jag inte längre kan laga mat i för att du inte är där för att smaka och hjälpa till. Ska jag tvätta alla lakan och saker som luktar som dig? Slänga alla tandborstar, hudkrämer, hårvax, schampo osv? Allting som påminner om dig. Alla presenter? Min klocka som jag älskar så mycket, har på mig varje dag. Varje gång jag tittar på den börjar jag gråta. Varje gång. Presenten som jag köpt till oss på vår årsdag, som inte kan användas förän om flera månader eftersom jag trodde vi skulle räcka så långt. Var ska jag ta vägen? Kan inte ens gå i min egen lägenhet utan att allting påminner mig om dig. Hur gör man? Hur gör man för att klara av vardagen utan att ge up? 

 

Jag hatar att må så här. Jag hatar att jag sitter hemma och hoppas att du kommer tillbaka. Jag hatar att varenda jävla gång portdörren öppnas och någon går upp för trappan hoppas jag att det är du. Jag hatar att varje gång jag kommer hem tittar jag efter din bil på alla parkeringsplatser men den är inte där. Jag hatar att vänta på att du ska ringa efter jobb och fråga om vi ska laga något ihop. Jag hatar att du inte är här.. 

 

Jag hatar mig själv för att jag än en gång föll för någon som i slutändan lämnar mig. Denna gången trodde jag verkligen att det skulle vara länge. Denna gången kände jag mig älskad tillbaka och lycklig. Denna gången trodde jag att allting skulle bli bra. Denna gången är jag också mer sårad än någonsin..

 

Jag önskar att jag var starkare. Jag önskar jag klarade av att hantera sånt här. Jag önskar att du vill vara min.. 

 

Ge mig en chans, ge oss en chans..