Onormal
Nu är man onormal som visar känslor. Onormal som vågar säga ifrån. Onormal som vågar ta steget. Onormal som inte kan ligga med någon man inte har känslor för. Som inte gör det bara för att man måste. Kanske omodern istället. Passar inte in.
När det varken är utseendet eller personligheten det är fel på, vad finns där kvar?
Otillräcklig, ointressant, ofullständig, osexig, ointelligent osv.. Frågan är om man någonsin duger? Om man någonsin kommer leva upp till de skyhöga krav som ställs. Om spelet kommer sluta. För ja det är ett jävla spel. Nästan som ett casino. Man satsar och antingen vinner man storvinsten eller förlorar och går där ifrån fattig och besviken. Den enarmade banditen funkar för en natt. Går snabbt, inga svåra regler utan bara att dra i armen och köra. När du tröttnar, går du där ifrån med hedern i behåll. Behövs inget samvete, bara ett ordentligt handtag och lite flyt. Ingen skicklighet. I poker gäller det mer att dölja sina känslor, hålla inne det som gör en lycklig, stoneface. Samtidigt leker du med andras känslor, de undrar vad som finns bakom det uttryckslösa ansiktet. Du går antingen därifrån sårad eller som världens lyckligaste.
Vilket spel är du?